Guldvärd

Idag saknar jag min lilla guldklimp lite extra. Just idag svider det lite mer att titta på gammla filmer och bilder. Jag känner fortfarande kännslan när jag ser filmerna, kännslan när han studsade över, när han absolut inte kunde skritta för han var så uppe i varv och kännslan när han bara inte skulle över hindret. Ett helt otroligt år hade vi tillsammans och jag är så otroligt glad över att jag fick lära känna denna underbara lilla ponny. Vi var inte perfect fit men vi hade otroligt kul ihop ändå, och denna underbara ponny gav mig så många minnen som jag aldrig kommer att glömma, även om jag var dålig på att uppskatta det just då uppskattar jag honom och tiden vi hade tillsammans otroligt mycket nu. Just idag hade jag velat ändra på saker, jag hade velat vara kortare, kunna ha kvar denna ponny ett litet tag till utan att behöva känna att jag var så felplacerad upp på honom, kunna lasta ur min lilla räcer på tävling och känna att idag tar vi hem det här. Nu är det inte så, det skulle bara kännas så fel att sitta på honom igen, det känndes så fel när jag red honom i slutet utav sommaren, bara någon dag innan han åkte iväg på nya äventyr. Då bestämde jag mig innan jag satt av att det skulle vara sista gången jag satt på honom, sista gången jag skulle ha hans små ponnyöron som utsikt. Det tog emot den dagen att sitta av, samtidigt som jag inte ville sitta kvar då det känndes så fel. Underbara lilla ponny. 
 
Det är inte bara honom jag saknar, jag saknar att vara ute på tävling. Jag saknar att gå upp innan resten utav världen för att åka på tävling, att borsta på hästen innan transporten rullar ut från gården. Att sova i bilen påväg till tävling. Att gå banan, att rida fram. Att gå in på banan och bara ha så jäklar kul. Jag saknar det så mycket. Jag kollar på filmer från tävlingar om och om igen och känner kännslorna igen. Hur det känndes just den där tävlingen, hur det känndes att hoppa sista hindret, tanken när man hör bommen landa på marken. Kännslan när man går in på prisutdelning, rider ärevarv. Allt, saknar allt. Jag klagar inte på läget nu, jag har en otroligt fin häst som inte kunde skött sig bättre. Men tävlandet saknar jag. Förhoppningsvis är vi snart där, hästen är iallafall snart där igen. Nästa vecka ska hon starta två tävlingar och troligen är det inte jag som sitter på då. Men att få komma iväg på tävling igen känns så jäklar kul, känna stämningen och vara tillbaka igen. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Hemsidan/blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0