Stilbedömning

Alltså, det här med stilhoppning... Ämnet disskuterades hej vilt för inte så länge sedan men jag har inte hört så mycket om det den senaste tiden, men inte betyder det att problemet är ur världen. Kan ju säga att jag själv inte är något större fan utav det här med att allt ska bedömmas med stil. Jag menar, vem är du som sitter där och ska besätmma vem av oss som rider snyggast? Visst att vi vill att hästsverige ska lära sig rida ordentligt och inte bara flänga runt på sina små räser ponnier men behöver vi för det införa det här med stil? Har det blivit så att detta är sista utvägen? 
 
För det första, alla tycker olika. Vi har alla olika syner på det här med hur man ska rida, alla har sin egen bild av perfektion. Och det finns ju inte en chans i världen att vi skulle kunna ha samma stildommare i hela landet, även om det hade varit det som hade varit mest rättvist eftersom då är det bara en bild av vad som är snyggt och vad som inte är det. Men som sagt, det går ju inte att ha samma domare på alla tävlingar, därför har vi ett antal dommare som alla ser helt olika på det som ska vara perfekt. Alltså, ojämn bedömning bara för att alla har sin egna syn på ridning. 
 
Alla har vi olika sätt att rida på, vi rider inte likadant. Och vad säger att du rider snyggare än mig? Vi kan båda rida bra, ha bra inverkan på våra hästar och gå runt enkelt, felfritt och snyggt. Ska det då sitta någon som ska bestämma vem av oss som rider snyggast? Mission impossible skulle jag säga, men den som ska bestämma det får ju betalt så för den spelar det ju inte någon större roll vem av dem som vinner. 
 
Och alla har vi ju inte hästar som går vackert och lyssnar på vart enda hjälp vi ger dem, om de hade gjort det så hade det ju inte varit någon konst att gå upp i klasserna och rida grand prix? Och varför ska ni då, på lokal/regional nivå sitta och bedöma oss för hur vi rider när vi kanske bara stävar efter att sätta en nolla på 90cm, inte att rida så snyggt som vi bara kan. Visst att man kan få höga poäng, att man får saker att jobba på men komigen, jag sitter ju hellre i bilen påvägen hem och kollar på en film där jag fräser runt med min ponny i en omhoppningen och med lite tur hänger det en rosett i fönstret och en billig borste i baksätet, jag vill inte sitta och läsa igenom mitt stilprotokoll och saker som jag gjorde bra/dåligt och vad jag behöver jobba på, det är det jag betalar min tränare för, det är inte det jag tävlar för. 
En tia i stil eller vad säger man? ;) 
 

In i ena örat och ut genom andra

Jag hade världens fetaste inlägg på g, det var redan färdigskrivet i mitt huvud för bara några timmar sedan och det enda som var kvar var att få ned det på en dator. När man står och borstar på en ponny med lerinpackning hinner man tänka mycket, skriva bra inägg i huvudet som man kan ändra hur mycket man vill i, formulera om och testa nya sätt att uttrycka sig på. Problemet är bara att från det att jag skrev det där grymma inlägget i huvudet tills jag satte mig vid en dator så hann alla mina ideer och tankar om just det där hoppa ut ur huvudet, nu kan jag inte ens komma ihåg vad det handlade om. Alltid smart och motiverad med klockrena argument när jag inte kan skriva ned det, men när man väl sitter här och ska komma på något, nej då är huvudet tomt och det man lyckas få ned på tagenterna skulle lika gärna kunnat varit skrivet utav en 6 åring. 
 
Och eftersom inspirationen tog slut sekunden jag satte mig vid datorn så kan jag ju passa på att tjata lite till om nationella. Hade mitt sista i svenska idag, alltså kan jag bocka av både svenska och engelska från listan nu. Men muntligt i svenska, nah, inte min grej det. Kändes som att det enda jag gjorde var att stamma fram lite halvtaskiga meningar utan någon större tanke bakom, helt utan budskap. Fick ett helt okej betyg, väldigt bra faktiskt med tanke på hur jag själv känner att jag presterade. Men jag vet att jag hade kunnat göra det bättre, så mycket bättre. Samtidigt som jag inte alls hade kunnat göra det. Om jag hade tränat mer på sådant, mer erfarenhet och varit lite säkrare på min sak så hade jag nog kunnat komma med mer genomtänkta åsikter med bra mycket bättre budskap. Men som sagt, betyget jag ändå fick var bra. Men kanske inte så bra med tanke på vad jag skulle kunna göra. Som om jag hade varit och tävlat, hoppade LC och red en orytmisk runda, hjärtat i halsgropen över alla hinder och att bommarna ens låg kvar var tack vare att de högre makterna var på min sida idag, tänk att det skulle kännas så men att du ändå går och vinner den klassen. Visst att du fick ett bra resultat, men din prestation var kass. Ungefär kände jag. Men men, bara att träna, ett fel närmare rätt? ;) 
 

Misslyckas, gör om och gör rätt.

Att våga misslyckas, att våga göra fel. Det är svårt när man alltid vill göra rätt. Jag tror att det har bidragit väldigt mycket till hur jag presterar, både i skolan och på hästryggen. Om det inte blir som jag tänkt ger jag gärna upp. Orkar inte fortsätta. Varför fortsätta med något som man tycker är så dåligt att man inte vill att någon ska se, att någon ska veta? Man vill inte visa sig dålig inför andra, man vill ju så klart alltid visa sin bästa sida, den starkaste, smartaste och den perfekta sidan som ingen kan förstöra. Men sanning är att den inte exiterar. Och man måste våga låta det gå fel ibland. 
 
Ungefär 90% utav alla blogginlägg som jag skrier tycker jag är så tråkiga, så torra och helt meningslösa. Jag får inte ut något utav dem och den som läser finner dem inte heller intressanta. Det finns inget budskap i dem, och om tanken var att det skulle vara ett, då är det inte levererat på ett sätt så att den som läser förstår hur jag menar, vad jag vill få fram. Ungefär 60% utav alla inlägg jag skriver pubeliceras aldrig. Och de kommer aldrig att göras. De raderas, i ren frustation. Jag blir arg, förbannad och trött. Trött på att skriva, trött på att försöka men aldrig komma någonstanns. Men för att komma någonstanns måste jag våga ta hoppet, våga misslyckas. För det kommer aldrig att vara en dans på rosor, vägen kommer aldrig att vara rak utan gupp och gropar. Och om jag misslyckas, vad gör väl det? Jag kanske lär mig något utav det som jag kan minnas till nästa gång och göra rätt. Om det inte blir rätt då heller kommer jag på ett tredje alternativ till att se till att det blir rätt. Om jag fortsätter så, då kommer jag någon gång att komma fram, då kommer det att bli rätt tillslut. Men för att det ska kunna bli så, då måse jag våga ta steget att misslyckas, för det kommer jag att göra. Alla gör det. Och de som ger upp där, det kommer inte vidare, däremot den som tar motgången som en lärdom, den kommer utvecklas och ta flera steg fram. Så det jag ska göra, från och med nu, det är att ta steget, misslyckas, lära, göra om och göra rätt. 
 
Blogginlägg var bara ett expempel, ett ganska bra sådant känns det som. Men sanningen att så känner jag i allt jag gör, mina skolarbeten. Om de inte blir som jag tänkt mig, om jag inte får den kännslan jag vill utav dem, då ger jag upp med dem, lämnar in dem halvfärdiga. Får jag några topp betyg på det? Nej, det får jag inte. Jag får okej betyg på det, men om jag bara fortsätter, hur dåligt och meningslöst det än känns så kanske jag når ett snäpp högre, inte topp, men högre än okej. Det är bara att göra, om den kännslan finns där redan så kan det ju inte bli mycket värre? 
 
 

Öppet för alla, ta del utav mitt liv!

Tanken har slagit mig så många gånger, så många dagar jag bara har kännt att, varför? Det jag tänker på är varför vi nuförtiden väljer att vara så offentliga personer, vaför väljer vi att vara så öppna, berätta om allt om våra liv för alla andra. Visst att man väljer ut de delar som man vill visa, men det är så mycket som man delar med sig utav, varje dag. 
 
Se bara på hur många bloggar som finns, som uppdateras varje dag. Där man skriver ut sina tankar, åsikter, sin vardag och vad man åt till lunch. Varför vill man dela med sig utav det? Åsikter kan jag förstå, man vill få folk att börja tänka som en själv, man vill ge alla de som gör det man trycker ned en tankeställare och kanske göra samhället en tjänst genom att få någon att inse att så som man beter sig kanske är fel och ändrar på sig. Men hela den här grejjen med att dela med sig om vad man gjort under dagen, vad man hade på sig, vad man åt. Varför? När kom behovet utav att berätta för hela vida världen var du fikade och hur länge du tränade? 
 
Något som nästan är läskigare än detta sjuka behov är att folk läser. Vi sitter där och läser, tar till oss och ibland faktiskt bryr oss. Det skrämmer mig att jag faktiskt kan vara intresserad utav att läsa om en helt randompersons vardag. Någon som jag aldrig har pratat med, någon som inte har en aning om att jag existerar ens en gång. Någon som bor hur många mil bort. Och att det ibland är så pass många som bryr sig om denna personen, finner dennas vardag intressant att den blir "känd". Då har det gått långt. Visst att personen ifråga kanske har grymma åsikter och lyckas varje gång levera ett sådant klockrent inlägg som man bara; shit, varför har jag inte läst/tänkt såhär innan? W O W. Men fortfarande, när man blir så pass stor och läsare börjar bli besatta och vill veta precis allt, jag hade flippat ur om jag dagligen fick kommentarer om vad jag åt till lunch eller vad jag hade på mig. Sen när orkar någon som bor 200 mil bort bry sig om vad jag, här i Moheda i mitt hus, har på mig? Det är bara galet. 
 
Inte det att jag säger att alla som bloggar om sin vardag är helt lost, jag sitter ju själv här med en blogg som jag pubelicerar mina tankar och min vardag på. Som hela världen kan läsa. Sen visst att jag skulle kunna namnge alla mina läsare är en annan sak, jag vet vilka som läser detta och är inne här titt som tätt och kollar, men om hela världen skulle vilja, ja då skulle de kunna ta del utav den vardag som jag väljer att pubelicera här, helt öppet för alla att läsa. Man tänker oftast inte på det när man sitter hemma och skriver, men tanken är återkommande hos mig och jag blir lika chockad varje gång den slår mig. Jag tänker till och tar ett steg tillbaka. 
 
Någon som inte bryr sig om vad någon 100 mil härfrån gör, han bryr sig mest om att få sin kvällsmat... ;) 
 



RSS 2.0