Everybody's waiting for you to breakdown

Snart fredag. Snart har jag officiellt tagit mig igenom denna veckan levande. Bara ett par saker kvar att klara av, men det viktigaste är klart, färdigt att lägga bakom mig och gå vidare och kanske att jag har lärt mig något denna gången, kanske gör jag samma misstag nästa gång med.
Alla vill att man ska prestera. Alla vill att man ska uppnå det bästa man kan på allt. Och ingen verkar förstå hur mycket det är. Eller så kanske det bara är jag som är på fel spår, detta kanske inte alls har varit mycket, det kanske bara är jag som inte klarar av mer än en sak åt gången, kanske kommer jag aldrig kunna ha flera bollar i luften. Och det är just det som gör mig så osäker, är det mycket eller är det bara jag som inte klarar av mer? Visst att jag kanske skulle kunna anstränga mig mer, men tänk om jag skulle nå en gräns om jag gjorde det? Något undermedvetet kanske säger åt mig att jag inte borde göra det, att jag inte orkar göra det för att jag inte kan göra det utan att nå min gräns. Eller är det bara min hjärna som försöker lura mig för att den är lat, för att jag är lat, för att det bara är så jag är. Och hur mycket jag än önskar att jag hade haft en annan personlighet, hur mycket jag än hade velat vara som de där som jag ser upp till, så kan jag inte ändra mig hur mycket som hellst, jag kan alltid försöka och förbättra, men jag kommer aldrig att uppnå det jag igentligen vill. 
 
Detta flyter ut och kommer antagligen att sluta på ett helt annat ställe än tänk, jag ville bara få det ur mig, kanske hjälper det. Kanske blir det inte lika jobbigt längre. Även om det inte hjälper så är kännslan när man bara kan låta fingrarna gå över tagenterna och skriva vad man känner så skön att jag inte riktigt bryr mig om vad de blir, utan att det blir. 
Världens finaste som jag trotts allt älskar över alla. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Hemsidan/blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0