I wonder who you are

Idag trodde Maja hon skulle bli attackerad av gråtande barn och överkörd av mopeder. Vi skulle ut på en kort lugn runda i skogen, mycket skritt och lite trav. Men så blev det ju självklart inte. Första huset vi passerar kommer det ur ett gråtande barn ur en bil. Jag undrar om Maja någonsinn hört ett gråtande barn i hela sitt liv, det verkade inte som det idag iallafall... Hon är så jobbig när hon ser något läskigt. Hon försöker inte vända och springa iväg eller hoppa runt och gå på snedden. Hon vägrar ta ett enda steg, inte frammåt och inte bakåt. Tillslut kom vi förbi och fortsatte på vägen. När vi sedan vänt och var påväg hem så rider man på en väg en bit från en sjö. Då var det ju så farligt att några körde moped ute på isen och det hördes ganska väl. Maja stannade långt innan man såg sjön och skulle inte gå frammåt. När man har reflextäcke på så spöt inte känns och benen inte orkar mer då har man inte mycket att välja på. Så jag gick den sista kilometern med henne. Hon trodde nog att allt och alla ville äta upp henne idag. 
 
Sen bar det av mot lammhult för hopplektion, shoho! Fick rida Stig förförsta gången sedan i våras, det är typ 1 år sedan. Min första tanke var hur fasen jag kunde gilla honom så myckte innan. Fast så fort vi började hoppa så kom minnet tillbaka, så underbart snäll han är. Och idag gick det verkligen att rida, att ta i och göra något. Kännslan när man gör något man trodde var mission impossible. Fast det känns som han har förändrats så mycket, jag vet inte vad men det känns som det är något. 
 
Över ett årsedan, tiden går så sjukt fort... 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Hemsidan/blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0