När inget är som man trott

Allt känns så bortkastat. Varför träna, varför slita, varför försöka? Allt känns så sjukt meningslöst när man inte får något cred, ge alla andra men få inget tillbaka, när man vill, när man behöver får man inget. Känns så surt, bortkastat. Besviken, arg och ledsen. Och allt fortsätter ändå på som vanligt om jag inte ställer mig upp och säger ifrån. Men om man aldrig får bekräftelse, när den enda som tycker det är bra är du själv, då vågar man inte ställa sig upp, för det är svårt att stå själv, att veta att ingen där ute kommer att stå ihop med dig, även om de vill så vågar de kanske inte, så i vilket fall så är du ändå själv. Och ingen vill vara själv.

Livet fortsätter, livet går förbi, livet tar slut. Känns så konstigt att tänka på det så, varför ska jag finnas om den ända som någonsin kommer att bry sig det minsta lilla, uppskatta det minsta lilla, är du själv?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Hemsidan/blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0